Egentligen är förtroendekapital precis som vilka pengar som helst. Man sliter och släpar; knegar i sitt anletes svett för att bygga upp en liten hög med pengar att använda en regnig dag. Sedan kommer de oförutsedda utgifterna och då är det bra att ha lite undanstoppat, och vilken valuta man än väljer så gäller en och samma pricip; ju mer man har undanstoppat desto säkrare sitter man när tillvaron blir svajig.

Men det håller inte att bara ösa ur börsen, den måste fyllas på med jämna mellanrum.

Just nu har politikerna spenderbyxorna på. ”Lita på oss” skriker de, men fler och fler frågar sig varför. Vad har politikerna gjort för att förtjäna förtroende? Det är idag lättare än någonsin att kontrollera fakta, och när riksdagsmän gång på gång talar osant, glider på sanningen, tiger och dumförklarar väljarna, så lever man på lånat kapital.

Och snart är det dags att betala tillbaka.

Förtroendet för politkerna är på botten och det gäller alla frågor, för förtroendet gäller personen snarare än frågan. Det gäller alla politiker för förtroendet är även knutet till förtroenduppdraget. Det hörs nästan på namnet.

Varför skulle jag tro på vad Maud Olofsson säger om miljön, hon vet ju inte vad som står i Sveriges grundlag eller Sveriges regeringsform. Eller så ljuger hon. Vilket som är värst — okunnighet eller lögnaktighet — kan kvitta

Varför skulle jag tro på Nyamko Sabuni när hon skriver om att Sahlins integrationspolitik gynnar Sverigedemokraterna? Hon behandlar väljarna som mindre vetande, och far med osanning om hur trådburen signalspaning kommer att gå till.

Varför skulle jag tro på Sten Tolgfors, som ljuger om att massavlyssning inte skulle vara tekniskt eller juridiskt möjlig?

Nästa steg i tankekedjan blir: ”Varför skulle jag tro på vad någon politiker säger, de ljuger ju hela bunten?”

Man skulle ju kunna tro att politikerna själva insåg detta, men den senaste tidens lögner, mästrande och rena dumheter gör att slutsaten blir att politikerna inte begriper hur illa ute de är. Årtiondens ackumulerade förtroendekapital spenderas som om det vore en outsinlig källa av goodwill. Lita på regeringen, säger de. Regeringen är god, vill alla väl, och kommer så alltid att förbli. Generaldirektören för FRA, Ingvar Åkesson, skriver:

”(massavlyssning är) …En vidrig tanke. Hur kan man tro att en demokratiskt vald riksdag skulle vilja sitt folk så illa?”

och visat därmed att han sov på historielektionerna. Eller försöker intala sina läsare att historen aldrig upprepar sig. Regeringens historiekunskaper verkar det vara lika illa ställt med.

Om politikerna skall ha någon chans att undgå en förtroendekonkurs så krävs att man börjar tala sanning, slutar dumförklara väljarna, slutar svamla och lägger korten på bordet.

– R

Annonser

Inför valet 2006 presenterade sig moderatarna som det nya arbetarpartiet. Man bröstade upp sig och hävdade att man var ett parti för svensson, den vanlige knegaren, gräsroten. Man bildade Alliansen tillsammans med (c), (fp) och (kd), och menade på att man skulle visa hur Sverige skulle skötas. Ta alla de bästa bitarna från vänsterblocket, förkasta de dåliga och få Sverige på fötter. Som någon sade: ”sossarna utan Persson”, detta som kritik mot Perssons okänsligt buffliga ledarstil.

Istället blev det bara Perssonfasoner.

De borgerliga ledarna har de senaste veckorna visat prov på en okänslighet och tjurskallighet som lämnar den hos Göran Persson långt bakom sig. Man tiger, slår dövörat till, kör över, idiotförklarar väljarna, mobbar varandra, ljuger, gör sig till åtlöje och retar väljare med en närmast bedövande brist på fingerspitzgefühl.

Fredrik Reinfeldt är ovetande, arrogant och föraktfull, Maud Olofsson kör över sitt parti efter att ha lovat lyssna på den inre kritiken, Jan Björklund maler samma gamla trötta — och motbevisade — argument som förr, men visar i övrigt inte upp några som helst tendenser till ledarskap, och fram ur springorna i (kd) kryper en ledarmot av konstitutionsutskottet, som med all önskvärd tydlighet visar att han inte begriper de parlamentariska principerna varmed Sverige styrs.

Den politiska kartan håller på att falla sönder och partiledningarna fattar ingenting. Kanske faller den samman just därför att de inte fattar någonting. Ungsdomsförbunden står samtliga som motståndare till FRA-lagen, moderpartierna fattar ingenting. Svenskarna är trötta på att idiotförklaras. Svenskarna är trötta på politiker som inte hyser annat än förakt för den hand som föder dem. Väljarna kan och vill tänka själva. Fatta det!

Gång på gång repeterar man att väljarna ingenting begriper om FRA-lagen. För den som inte hängt med riktigt så har Alliansfritt Sverige en briljant sammanfattning.

Nu hoppas regeringen att debatten skall tona bort över sommaren. Jag hoppas och tror att de kommer att bli besvikna.

Jag hoppas att riktigt många tar sig till Stockholm den 16:e september.

– R

Inom Centerpartiet finns det en grupp — Centeruppropet — som har den för utomstående inte särskilt ögonbrynshöjande åsikten att partiet borde följa sitt partiprogram, sina stämmobeslut och det som partiets medlemmar uppfattar som partiets ideologi. För partiledningen är detta så remarkabla åsikter att man anser att ett möte med dissidenterna måste komma till stånd, detta eftersom – och jag citerar Anders Flanking:

För att vi är ett öppet och lyssnande parti. För mig är det en självklarhet att vi ska ta till vara det engagemang som finns i partiet. Däri ligger det även att lyssna på kritik.”

Det låter ju bra, och det förklarar i viss mån varför man vill ha en signalspaningslag; för att bättre kunna lyssna på sina kritiker. Centerpartiet är ju ett lyssnande parti.

Mötet har nu ägt rum, centerpartiets egen notis om mötet är fullkomligt substanslös men går att läsa här för den som ännu inte fått dagens dos av intetsägande politiskt snömos. Betydligt mera kött på benen får man hos Den Liberala Misantropen, som redogör för sin syn på hur mötet gick. Man poängterade särskilt att:

”… en oreglerad signalspaning inte innebär att spionage i tråd mot medborgarna skulle vara laglig – vi har Europakonventionen.”

Så nu har partistyrelsen hört det. Jag hoppas att vi slipper höra Maud Olofsson häva ur sig fler oriktigheter om oreglerad signalspaning i framtiden. Om man påstår saker som är oriktiga så är man antingen en lögnare, eller illa påläst. Eftersom det vore ofint att rent ut kalla Maud Olofsson en lögnare så föredrar jag att tro att hon är illa påläst. Hon kanske bara behöver få det förklarat lite noggrannare.

En sak som tydligen hade helt undgått Centerpartiets uppmärksamhet var eroderingen av förtroendekapitalet, något som måste åtgärdas omedelbart. Det framfördes till partirepresentanterna på mötet att:

”Partiet måste agera, och göra det snabbt.”

På vilket partirepresentanterna svarade:

”… att man endast hade mandat att ta våra synpunkter till det verkställande utskottet, men eftersom grönbetet nu är officiellt utlyst, skulle det dröja till september.”

I september har det gått två månader med dålig press, och centerpartiet är vid det laget — som uttrycket lyder — rökta.

Detsamma gäller för flera av partierna där representanterna fortsätter att torgföra åsikten att väljarna ingenting begriper om FRA-lagen, om signalspaning, om kryptering eller vad stärkt integritetsskydd innebär. Det vore bäst, tycks man mena, om väljarna slutar tänka själva och låter den politiska nomenklaturan bestämma åt dem.

Men arrogant och mästrande toppstyrning är inte en speciellt bra metod för att vinna förtroende. Det är inte hellre ren och skär klantighet, och vissa borde taga ad notam talesättet att:

”Det är bättre att hålla munnen stängd och bli tagen för en idiot, än att öppna den och undanröja varje tvivel.”

Det kommer att gå käpprätt åt pipsvängen för dem, och de har inte förstått det själva än. Oscar Swartz skriver att man är på väg mot avgrunden i full fart när man:

”… är beredd att sänka sina partier, sänka sin egen regering, alienera väljarna, idiotförklara hela journalistkåren och en massa kunniga personer …”

Det finns ett talesätt om att hålla en tiger i svansen. Kontentan är att man kan hålla fast en stund och så länge man har greppet om tigerns svans, så kommer den inte åt en. Men ju längre man håller, desto argare blir tigern och desto värre kommer det att gå för den som håller när han väl släpper. Och förr eller senare så släpper han. Eller tappar greppet.

Tappar greppet om svansen på en rasande svensk tiger.

– R