Egentligen är förtroendekapital precis som vilka pengar som helst. Man sliter och släpar; knegar i sitt anletes svett för att bygga upp en liten hög med pengar att använda en regnig dag. Sedan kommer de oförutsedda utgifterna och då är det bra att ha lite undanstoppat, och vilken valuta man än väljer så gäller en och samma pricip; ju mer man har undanstoppat desto säkrare sitter man när tillvaron blir svajig.

Men det håller inte att bara ösa ur börsen, den måste fyllas på med jämna mellanrum.

Just nu har politikerna spenderbyxorna på. ”Lita på oss” skriker de, men fler och fler frågar sig varför. Vad har politikerna gjort för att förtjäna förtroende? Det är idag lättare än någonsin att kontrollera fakta, och när riksdagsmän gång på gång talar osant, glider på sanningen, tiger och dumförklarar väljarna, så lever man på lånat kapital.

Och snart är det dags att betala tillbaka.

Förtroendet för politkerna är på botten och det gäller alla frågor, för förtroendet gäller personen snarare än frågan. Det gäller alla politiker för förtroendet är även knutet till förtroenduppdraget. Det hörs nästan på namnet.

Varför skulle jag tro på vad Maud Olofsson säger om miljön, hon vet ju inte vad som står i Sveriges grundlag eller Sveriges regeringsform. Eller så ljuger hon. Vilket som är värst — okunnighet eller lögnaktighet — kan kvitta

Varför skulle jag tro på Nyamko Sabuni när hon skriver om att Sahlins integrationspolitik gynnar Sverigedemokraterna? Hon behandlar väljarna som mindre vetande, och far med osanning om hur trådburen signalspaning kommer att gå till.

Varför skulle jag tro på Sten Tolgfors, som ljuger om att massavlyssning inte skulle vara tekniskt eller juridiskt möjlig?

Nästa steg i tankekedjan blir: ”Varför skulle jag tro på vad någon politiker säger, de ljuger ju hela bunten?”

Man skulle ju kunna tro att politikerna själva insåg detta, men den senaste tidens lögner, mästrande och rena dumheter gör att slutsaten blir att politikerna inte begriper hur illa ute de är. Årtiondens ackumulerade förtroendekapital spenderas som om det vore en outsinlig källa av goodwill. Lita på regeringen, säger de. Regeringen är god, vill alla väl, och kommer så alltid att förbli. Generaldirektören för FRA, Ingvar Åkesson, skriver:

”(massavlyssning är) …En vidrig tanke. Hur kan man tro att en demokratiskt vald riksdag skulle vilja sitt folk så illa?”

och visat därmed att han sov på historielektionerna. Eller försöker intala sina läsare att historen aldrig upprepar sig. Regeringens historiekunskaper verkar det vara lika illa ställt med.

Om politikerna skall ha någon chans att undgå en förtroendekonkurs så krävs att man börjar tala sanning, slutar dumförklara väljarna, slutar svamla och lägger korten på bordet.

– R

Starka ord, eller hur?

Den Arge Bloggaren skall nu förklara hur han har kommit fram till denna oomkullrunkeliga sanning.

Sten Tolgfors säger i dagens SvD Inrikes att:

”Massavlyssning är inte tekniskt möjligt, inte juridiskt möjligt och inte heller praktiskt möjligt. (…) Det är inte så att man går igenom och läser alla mejl, utan FRA har sökbegrepp som plockar ut exakt rätt mejl. Det är inte så att om någon skriver ”bomb” så blir det träff. Det är bara de mejl som möter sökbegreppen som tas hem för mänsklig läsning, resten passerar.”

Osant. Massavlyssning är tekniskt möjlig tack vare den gigantiska dator som regeringen lät FRA köpa redan innan lagen klubbats igenom; den lag som gör det juridiskt möjligt och som inte till så ringa del är en orsak till den Arge Bloggarens ilska. Man har sökbegrepp som plockar ut exakt rätt mejl. Detta betyder att man måste applicera ett sökbegrepp på varje mejl, annars är det inte sökning utan slumpmässigt urval. Mänsklig läsning har ingenting med saken att göra, det är sökningen som är intrånget. Detta vet Sten Tolgfors, men han påstår annorlunda.

Teflonminne har en snygg analogi som vem som helst borde begripa:

”… (det är som om) varje brev som skickas till eller från Sverige sprättas upp av en maskin som tittar ned i det och kollar efter suspekt innehåll för att sedan återförsegla det med perfekt precision så att mottagaren aldrig på något sätt skulle kunna se att det någonsin blivit öppnat.”

Detta vet naturligtvis Sten Tolgfors, men han tycks tro att väljarna är idioter. Det borde ha gått upp för Tolgfors — och hela regeringen för den delen — att väljarna är trötta på att dumförklaras. Väljarna begriper vad signalspaning är, men väljarna begriper också att som argument för massavlyssning så brister det. Om Sten Tolgfors har läst en enda tidning, en enda blogg, ett enda e-brev eller sett en enda nyhetsutsändning, så känner han naturligtvis till detta. Men han hävdar motsatsen.

Den som berättar något som denne vet inte är sant, far med osanning; han ljuger. Den som ljuger är en lögnare, och den som ljuger i det här fallet är Sten Tolgfors.

– R

Någonting som gör Den Arge Bloggaren — som sitt namn till trots är en ganska fridsam sort — riktigt arg är när han blir idiotförklarad. Faktum är att ganska många svenskar idag har anledning att vara ilskna över detta. Våra folkvalda politiker har nämligen inga högre tankar om de människor som sett till att de kommit till makten. Som tidigare skrivit så anser Fredrik Reinfeldt att en stor del av svenskarna är ”mentalt handikappade”, så gott som varenda politiker som röstade ja till FRA-lagen har nu fått tillfälle att säga att dom inte tror att folk begriper vad lagen handlar om — andra argument tycks saknas helt. Utom möjligen det vid det här laget i sank skjutna argumentet om skydd av svensk trupp i utlandet.

Efter gårdagens magnifika utspel att svenskar kritiska mot FRA-lagen är en hop ”egotrippade gaphalsar”, så kommenterar nu Ingvar Svensson (kd) på sin egen blogg kommentarerna till denna hans smutskastning av väljarkåren med att hävda att: ”… ingen av er begriper hur parlamentariska system fungerar.” Därefter visar han med all önskvärd tydlighet att han inte begriper hur det parlamentariska systemet i Sverige fungerar, och avslutar med: ”Men så sofistikerade resonemang går väl inte hem hos detta auditorium.”

Sten Tolgfors har ”chattat” hos Expressen. En vanlig Expressenchatt består i att folket får ställa frågor till någon, vilken besvarar ett urval av dessa. Sten Tolgfors sk. ”chatt” var anmärkningsvärd i det att inga frågor egentligen blev besvarade. Kära politiker; vi märker när ni smiter undan frågorna, det gör oss irriterade.

Tomas kommeterar chatten här, Drottningsylt kommenterar också precis som Scaber_Nestor. Herr Klokbok hittar något som förhoppningsvis är en felsägning, men min inneboende cyniker tror nog att det tyvärr är en förlupen sanning.

Olof Lavesson (m) har fått väldigt många brev. Så många att han tycker det blir jobbigt: ”… eftersom jag antingen riskerar missa viktiga mail bland alla era massmail.” Jag förstår att det är en hel del och i sanningens namn så är jag lite tveksam till metoden att skicka massbrev via ett webbformulär, men Olof Lavesson borde kanske i ett par sekunder reflektera över det faktum att det är inte han som bestämmer vad som är viktigt. Om många tusen väljare tycker att en fråga är viktig; då är den viktig. Att avfärda sina väljare med en raljerande handviftning bygger inte förtroende.

Genom dessa exempel ser man även hur ordet politikerförakt har råkat ut för en betydelseglidning. Från att ha betytt ”folkets förakt för sina valda politiker” så har det alltmer blivit ett ord som definierar vad politikerna känner gentemot väljarna.

Förakt.

– R